Snart fyller pojkarna två år. Två långa år har gått sedan de såg dagens ljus på Akademiska i Uppsala. Efter det började en intensiv period på neonatalen som eskalerade i en ännu mer intensiv period när vi kom hem. Första sommaren minns jag knappt. Jag minns tröttheten det gör jag. Glädjen kom först långt senare. Visst kunde den dyka upp för nån sekund här och där men allt handlade egentligen om att överleva. Att få vardagen att fungera.
Det var först i slutet på det andra året som jag började känna mig som en riktig mamma, insikten har kommit i efterhand för anknytningen har tagit tid - lång tid. Men nu kan jag nog klassa mig som fullfjädrad förälder i själ och hjärta.
De här två åren har till stor del bestått i väntan, väntan på utveckling. En del saker har kommit andra väntar vi fortfarande på. Vid 1½ års ålder kunde vi se en tydlig skillnad i pojkarnas utveckling. William började krypa och röra sig betydligt mer än Ludvig. Då började det stå utom tvivel att något inte stämde hos honom. Idag vet vi att han har en cp-skada som orsakades av syrebrist vid födseln. Skadan i hjärnan är "medelsvår" enligt läkarens utlåtande men vi lägger ingen större vikt vid det. Han gör redan saker som han "inte ska" kunna göra så vi kör på med målet att han ska lära sig gå som alla andra barn.
William han går fortfarande inte men han kryper med vindens fart och han går på knäna när vi är utomhus. Han tycker det funkar förträffligt. Ludvig han ålar sig fram nästan lika snabbt. Ingen av dem pratar i någon större utsträckning, William han skriker när han vill nåt men har börjat ljuda ord när man ber honom göra det. Pappa kan han sedan flera månader säga men mamma verkar dröja. Ludvig pratar långa, nyanserade haranger som är totalt obegripliga men de låter jättefint!
Båda pojkarna är stora, de väger 17 kg och är långa för sin ålder (vet inte exakta längden just nu). Speciellt med tanke på att de är för tidigt födda är det helt fantastiskt. De är som två jättebebisar! Ludvig är muskulös medan William är mer finlemmad.
Eftersom läget har varit lite ovisst med framförallt Ludvig och pojkarna varit så sena i utvecklingen har vi väntat med dagis. Vi har haft den stora förmånen att kunna välja hur vi vill göra för vi klarar oss rent ekonomiskt. Men det är rätt intressant att se folks olika reaktioner angående detta. En del tycker att jag gör en stor uppoffring som inte deltar i arbetslivet, andra tycker att dagis är en mänsklig rättighet och en liten grupp tycker det är bra att vara hemma så länge det går. Det verkar vara djupt inrotat i den svenska folksjälen att mamma och pappa ska jobba medan barnen går på dagis från ett års ålder. Även om man bortser från folks ekonomiska möjligheter att vara hemma.
Men var sak har sin tid, pojkarna börjar bli dagisredo även om Ludvig inte kommer vara gåendes när han börjar. Förmodligen inte William heller man han kan gå bara han vill. Ser han andra barn gå lär det bli fart på honom.
Det har varit en process att acceptera Ludvigs cp-skada, att inse omfattningen av den och ställa om livet efter den. Jag är mycket tacksam för att ha fått den här tiden hemma. Känns inte som om vi hade kunnat göra på något annat sätt.
Nu hoppas jag att pojkarna börjar kommunicera lite mer med oss så vi får lära känna dem på riktigt!! Som jag har väntat på det.
